Idag, för en stund sen släppte jag fram barnet som jag är inom mitt skal i form av en lax. Jag var barnet som Tomas talade om, pojken som sprang fram själv på gräsmattan med ett så simpelt objekt framför sig som ett klot, som kallas fotboll. Jag var så tragisk att jag gick ut till den smått geggiga planen, satte upp bollen och sköt iväg ett skott. Det var en sån befrielse, en lättnad av att skjuta det första skottet för i år. Min ofantliga hunger after att spela fotboll under våren och sommaren lugnades något. Jag kände mig ganska patetisk när någon gick förbi, men så tänkte jag "äh, jag har kul och jag bryr mig inte om att jag ser ut som ett fån, för hur många har inte genom historien tänkt att min hiss inte går hela vägen upp?", så jag fortsatte att skjuta lite på bollen. Känns som ett lyckat fotbollsår också, liksom allt annat som känns så bra med detta år.

Nu förstår jag att ni tyckte att detta var ett helt olidligt tråkigt inlägg, för hur många bryr sig om att jag går ut och kickar boll? Inte mycket djupa tankar där inte, men jag kan inte alltid komma med djupa budskap och tankar. Det är så jobbigt att tänka på sånt när man vet att allt som behövs för att tillfredställa mig idag är en liten boll och ett mål. Det är allt.

Fast ja, jag var fortfarande patetisk och löjlig... haha

PS. Förlåt för att jag inte lägger ut nån bild, men jag orkar bara inte och om man inte kan läsa utan att det finns en bild, då borde man helt enkelt inte läsa överhuvudtaget, anser jag.

Haare'!
Lax